Monday, 27 February 2017

Bærekraftsdalens tre søyler

Innledning

Dette innlegget var ment for Hurdal kommune, men kom til at jeg også ville sende det til sentrale instanser. Hurdal har tatt mål av seg til å bli Norges og Europas Sustainable Valley eller bærekraftens dal, på samme vis som Silicon Valley er høyteknologiens dal. Da Grue gård ligger helt sentralt i bærekraftsdalen, mellom den planlagte Hurdal Urbane Landsby og det utvalgte kulturlandskapet etter Knai, vil etter mitt syn dette prosjektet bli ufullendt uten at man får med denne gården på en god måte.

Min overbevisning er at bærekraftsdalen må bestå av aksen Hurdal økolandsby, Knai Greenbelt og Hurdal Urbane Landsby. Mitt håp er derfor at relevante statlige myndigheter vil innlede et samarbeid med Hurdal kommune for å få til dette, hvor Grue gård er jokeren for suksess.

Målet er at det å entre kulturlandskapet etter Knai fra landsbygata skal oppleves som å gå gjennom klesskapet i Narnia, hvor man går inn i en ny og spennende, avsondret verden. Hvilket er det tradisjonelle, norske kulturlandskapet i all sin prakt og livskraft!

Kulturlandskapet etter Knai har nasjonal verdi. Uten at man verner om gårdstunene blir et vern av kulturlandskapet meningsløst. Gårdstunet er kilden til liv for kulturbærerne, hvoretter livskraften sildrer fra tunet ut i landskapet.

Wikimedia.

Til Hurdal kommune

Hva som har skjedd med Grue gård er sørgelig, på samme vis som skjebnen til det norske kulturlandskapet er det.

- Norske landskap endrer seg fort. Mister vi en bit av vår nasjonale sjel?

Våningshuset på Grue gård er minst fra 1873, noen mener det kan være en god del eldre. Låven er en tradisjonell bindingsverkslåve i godt hold.

Kulturlandskapet etter Knai, som er klassifisert til å ha nasjonal verdi, bør defineres som et Greenbelt etter kanadisk modell. Elementer som er i konflikt med kulturlandskapet og utviklingen av landbruket relokaliseres.

Grue gård i sin storhetstid, før den suburbane forurensningen av landskapsbildet gjorde sitt inntog. Slik bør det igjen bli, våre gamle kulturgårder er historie- og identitetsbærere, og MÅ få ligge i fred i kulturlandskapet!

Flickr.

Norsk senter for bygdeforskning har en artikkel om grønne belter eller Greenbelt:

- Små grønne flekker eller godt vern av matjord?

Noen utdrag fra artikkelen:
Suksessen til det grønne beltet skyldes at det har klart å kombinere både jordbruksverdier og miljøverdier. Sterk politisk vilje på regionnivå har ført til fokus på de positive kvalitetene i det grønne beltet, og ikke som kun en negativ begrensning, slik som jordvern og den grønne streken åpenbart oppfattes i den norske debatten.

Hovedmålet med Greenbelt er å sikre landbruk som viktigste arealbruk ved å hindre arealtap og fragmentering av dyrka mark. Videre skal det beskytte naturressurser og en rekke andre økonomiske og sosiale aktiviteter.

For planleggerne er bærekraft en viktig del av planen – også økonomisk bærekraft for landbruket. Beltet skal bidra til å styrke økonomien til bønder og lokalsamfunn, og får sterk forankring hos lokalbefolkning og besøkende gjennom aktiviteter og turmuligheter i nærmiljøet.

I vår studie, som også omfatter intervjuer med en rekke sentrale aktører innen landbruk og planlegging, ble det understreket viktigheten av beltets rolle som multifunksjonell korridor. Dette betyr at flere grupper ser verdien av det grønne beltet, noe som styrker bevaringen av arealene overfor sterke utbyggingsinteresser og andre samfunnsbehov.

Slik sett minner det om fokuset i Norge på kulturlandskap på 1990-tallet og tidlig 2000-tall, der nettopp å se på de samlede verdiene i landbrukets kulturlandskap var viktig. Det kan være på tide å trekke en slik helhetlig tilnærming til arealbruk og -vern inn igjen.
Tunet på Grue gård har to rurale og to suburbane sider, hvilket skaper en uutholdelig indre spenning. I bildet skuer man fra tunet innover i det unike kulturlandskapet etter Knai mot sør-vest. Men 50 prosent Himmelrik er ikke nok, skal tunet kunne fullbyrde sin rolle som kulturlandskapets hjerte må det innhylles i skjønnhet og stillhet på alle sider. Dette er storsamfunnets plikt!

Wikimedia.

Begrensninger for Grue gård:

A) Parteringen av gården etter min bestefars bror har sterkt redusert kvaliteten av tunet. Den rurale karakteren og usjenertheten er svekket, sammen med den gode tunfølelsen. At dette skjedde var en kulturhistorisk tragedie.

Dette har lagt sterke begrensninger på utviklingen av gården, særlig ifht. driftsbygninger.

B) Våningshuset på gården er trolig det mest støyutsatte i hele Hurdal. Her farer biler ut og inn døgnet rundt fra COOP, Knai, eldresenteret, og ellers gjennomgangstrafikk. Om sommeren tar gjerne motorsyklistene turen rundt Hurdalssjøen. I tillegg har man glassknusingen i containerne rett utenfor barnesoverommene.

C) Lysforurensning. Gatelyktene kaster lys flere titalls meter innover jordene.

Muligheter for Grue gård:

A) Gården kan bli senter for kulturlandskapet etter Knai og Europas første Greenbelt. Flyttes krysset til Knaimoen nordover kan det settes opp et informasjonssenter der glasskonteinerne står, med informasjon om Knai Greenbelt, særtrekk ved kulturlandskapet og dets historie, samt kart over vandringsleder. Plassen er videre ideell for å etablere "Museet til Totenåsens apostel" ut mot landsbygata.

B) Gården kan danne utgangspunkt for "The Permaculture Research Institute of Norway", da den trolig har landets beste beliggenhet for en slik satsning, i sentrum av bærekraftsdalen.

C) Gården kan bli en viktig leverandør av lokalprodusert, økologisk mat.

Å berge Grue gård er umulig for meg på egenhånd. Ønsker kommunen å samarbeide for å kunne gjøre gården verdt å satse på, er jeg takknemlig. Men kanskje er gården utsatt for så mye uforstand at alt håp er ute?

Tunet er gårdens hjerte. Ødelegger man gårdstunene ødelegger man kulturlandskapet. Nøkkelen til kulturlandskapet ligger i at man gjør gårdstunene til en kilde for inspirasjon og livsglede til de som bor der. Da kan ikke gården invaderes av støy, lys og suburbane bunkere.

Den tradisjonelle bindingsverkslåven er i godt hold og ligger rett imot våningshuset, og danner slik et godt definert tun.

Wikimedia.

Ber dere til slutt reflektere over at Grue gårds fremtid også er bærekraftsdalen Hurdals fremtid. Hurdal ønsker å bli Norges og Europas Sustainable Valley. Kan dere fullbyrde denne visjonen uten Grue som en livskraftig gård?

PRI-Asia som forbilde for Grue gård

Grue gård har landets beste beliggenhet for å etablere et Permaculture Research Institute of Norway, eller PRI-Norway. Jeg ønsker å transformere denne gården til et PRI-Norway etter modell av PRI-Asia, som også ble skapt ut fra en familiegård.
We opened our doors in 2013 converting a traditional rice paddy family farm into a education and demonstration site. Reconstructing the natural world, we are dedicated to creating a better community, environment and planet. We provide powerful educational opportunities through inspirational, experiential programs and an onsite integrated natural working, plant, animal, tree soil and aquatic ecosystems. Our practices are appropriate to our rural, tropical, environment; are replaceable; and embody competencies and philosophical tenants which are also applicable in all regions of the world in their foundation. Our programs reach a cross-generational, cross-cultural audience and are accessible to a range of demographics.
Denne muligheten ligger åpen for Bærekraftsdalen nå. Vil de gripe den?

The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of Norway’s Man-Made Landscape

"Across the rural northeast, where I live, the countryside is littered with new houses. It was good farmland until recently. On every country road, every unpaved lane, every former cowpath, stand new houses, and each one is somebody’s version of the American Dream. Most are simple raised ranches based on tried-and-true formulas – plans conceived originally in the 1950s, not rethought since then, and sold ten thousand times over.
These housing “products” represent a triumph of mass merchandising over regional building traditions, of salesmanship over civilization. You can be sure the same houses have been built along a highway strip outside Fresno, California, as at the edge of a swamp in Pahokee, Florida, and on the blizzard-blown fringes of St. Cloud, Minnesota. They might be anywhere. The places they stand are just different versions of nowhere, because these houses exist in no specific relation to anything except the road and the power cable. Electric lighting has reduced the windows to lame gestures. Tradition comes prepackaged as screw-on aluminium shutters, vinyl clapboards, perhaps a phony cupola on the roof ridge, or a plastic pediment over the door – tribute, in sad vestiges, to a lost past from which nearly all connections have been severed. There they sit on their one- or two- or half-acre parcels of land – the scruffy lawns littered with the jetsam of a consumerist religion (broken tricycles, junk cars, torn plastic wading pools) – these dwellings of a proud and sovereign people. If the ordinary house of our time seems like a joke, remember that it expresses the spirit of our age. The question, then, is: what kind of joke represents the spirit of our age? And the answer is: a joke on ourselves.” – James Howard Kunstler, “The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape”, page 166
“In America, with its superabundance of cheap land, simple property laws, social mobility, mania for profit, zest for practical invention, and Bible-drunk sense of history, the yearning to escape industrialism expressed itself as a renewed search for Eden. America reinvented that paradise, described so briefly and vaguely in the book of genesis, called it Suburbia, and put it for sale.” – James Howard Kunstler, “The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape”, page 37
“The physical envelope of the house itself no longer connects their lives to the outside in any active way; rather, it seals them off from it. The outside world has become an abstraction filtered through television, just as the weather is an abstraction filtered through air conditioning. 
The car, of course, is the other connection to the outside world, but to be precise it connects the inhabitants to the inside of their car, not to the outside world per se. The outside world is only an element for moving through, as submarines move through water.” – James Howard Kunstler, “The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape”, page 167
It's a figure that ought to send chills up the spine of a reflective person because these housing starts do not represent newly minted towns, or anything describable as real or coherent communities. Rather, they represent monoculture tract developments of cookie cut bunkers on half acre lots in far-flung suburbs, or else houses plopped down in isolation along country roads in what had been cornfields, pastures, or woods. In any case, one can rest assured that they will only add to the problems of our present economy and the American (Norwegian) civilization. They will relate poorly to other things around them, they will eat up more countryside, and they will increase the public fiscal burden. – James Howard Kunstler, “The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape”, page 147
“But this new wealth was spent on suburban houses, and on cars to get to them and appliances to put in them. It transformed American (and Norwegian) culture. The private world of home and family was everything; the public realm was out. When middle-class families took a vacation, it meant a trip by car to a national park, or perhaps to a second home by a mountain lake or beach. Most of all, it meant getting away from other people. Americans (and Norwegians) no longer wished to congregate in “playgrounds” like Atlantic City where most of the action took place in public places with crowds of strangers pressing in. Those still in the habit went to new playgrounds like Miami Beach, where the decor was not threadbare and the weather nicer. If you wanted the public realm in postwar America (and Norway), there was TV.” – James Howard Kunstler, “The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape”, page 229
“I don’t believe automobile suburbs are an adequate replacement for cities, since the motive force behind suburbia has been the exaltation of privacy and the elimination of the public realm. Where city life optimizes the possibility of contact between people, and especially different kinds of people, the suburb strives to eliminate precisely that kind of human contact.” – James Howard Kunstler, “The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape”, page 189
“The Dream, more specifically, was a detached home on a sacred plot of earth in a rural setting, unbesmirched by the industry that made the home possible; a place where one could play at cultivating the soil without having to rely on husbandry for a livelihood; a place that was, most of all, not the city.” – James Howard Kunstler, “The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape”, page 101
"This is embodied today in the popular phrase, “You can’t tell me what to do with my land.” The “you” here might be a neighbor, the community, or the government. The government’s power to regulate land use was limited under the Fifth and Fourteenth Amendments to the constitution. The Fifth states that private property cannot be taken for public use without due process of law and just compensation — the right to public hearings and payment at market value — and the Fourteenth reiterates the due process clause. All subsequent land-use law in America has hinged on whether it might deprive somebody of the economic value of their land.

America’s were the most liberal property laws on Earth when they were established. The chief benefits were rapid development of the wilderness, equal opportunity for those with cash and/or ambition, simplicity of acquisition, and the right to exploitation — such as chopping down all the virgin white pine forests of Michigan (they called it “mining trees”). Our laws gave the individual clear title to make his own decisions, but they also deprived him of the support of community and the presence of sacred places.

The identification of this extreme individualism of property ownership with all that is sacred in American life has been the source of many of the problems I shall describe in the pages that follow. Above all, it tends to degrade the idea of the public realm, and hence of the landscape tissue that ties together the thousands of pieces of private property that make up a town, a suburb, a state. It also degrades the notion that the private individual has a responsibility to this public realm — or, to put it another way, that the public realm is the physical manifestation of the common good.

Tocqueville observed this when he toured America in 1831. “Individualism,” he wrote, “at first, only saps the virtues of public life; but in the long run it attacks and destroys all others and is at length absorbed in selfishness.”" – James Howard Kunstler, “The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape”, page 26-27

Relaterte artikler

Mvh,
Øyvind Holmstad, barnebarn av Einar Grue

Bærekraftsdalen og den klassiske arkitekturtradisjonen

Etter å ha studert artikkelen "Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen och modernistisk arkitektur", har det blitt klart for meg at Hurdals Urbane Landsby må bygges i den klassiske arkitekturtradisjonen. Slik det er nå har modernistene klart å kuppe Bærekraftsdalen med sin utdaterte dogmatikk, som en slags grønnvasking av modernismens idealer, som effektivitet, monoton repetisjon, asymmetri og generelt fravær av skjønnhet. Dette kan jeg ikke være med på!

Noen klargjørende sitat fra Gösta Alfvéns bok.
“Det speciella med arkitektur är att det är en konstform som är en del av samhället. Den är en del av huset vi bor i, gatan vi går på, torget vi stannar upp vid, bostäder för släkt och vänner som vi besöker, och byggnader för skolor, institutioner och offentliga verk. Den angår oss alla. Det är därför angeläget att vi kan tala om den och forma den så att den på olika vis är bra för så många som möjligt (sid 97).”

“Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma. Den kan till och med, om den upplevs provocerande, väcka stress och ilska (sid 17).”
 "Staden bör gestaltas från den upplevande människans synpunkt. Den raka gatan blir lätt monoton och upprepning av samma typ av hus likaså. Gatorna bör därför vara krökta och husen varierade. Utsmyckningar och vackra färger skapar behag och trevnad. Han betonade att det är viktigt med centrala platser med markanta byggnader (sid 129).”
“I böckerna Vers une architecture – mot en arkitektur – och Urbanisme drog han upp riktlinjer för vad han menade var vägen mot den enda arkitekturen. Gotiken hörde till hans skräckexempel på dåligt organiserade byggnader, smyckade med, som han tyckte, sentimentalt krimskrams (sid 27).”

“Hus är maskiner att bo i med uppgift att skyla oss mot väder och vind (sid 28).”
 “Den massproducerade bilismen, med dess fart och effektivitet måste få fri framkomlighet och staden massproduceras och anpassas efter liknade principer (sid 29).”
“I Le Corbusiers teorier om arkitekturens utveckling finns ett evolutionärt drag, som ligger i linje med den så kallade socialdarwinismen, som var populär vid denna tid; den starke för samhället framåt på bekostnad av den svagare (sid 30). “

“Emotioner och känslor uppfattades alltmer som irrationella störningsmoment för god vetenskap, teknikens framväxt och det moderna samhällets planering (sid 24).”

“Industriellt välorganiserad bostadsproduktion av likadana hus sammanfogade med standardiserade och typiserade byggelement enligt taylorismens principer om serietillverkning, det såg Le Corbusier som lösningen på den kris samhället befann sig i.”

“Det finns paradoxer hos denne man… Han hävdade konstnärens frihet samtidigt som han beundrade både Mussolini och Hitler för deras despotiska sätt att organisera samhället (sid 30).”

“Hans fascism var en grund för hans kalla vision om staden. Hans längtan efter renhet i arkitekturen och stadsplanering var alltså inte bara estetiskt motiverad utan hade politiska övertoner – om rasens renhet och maktens oförvitlighet (33).”
 “I skriften acceptera, den svenska funktionalismens grundläggande manifest publicerad 1931, tar man entydigt ställning för modernismens stadsplaner. Kravet på tillräcklig tillgång till sol och luft, hävdade man, omkastar helt och hållet de äldre stadsplanerna med slutna kvarter och man förordar ett öppet byggnadssätt med parallella huslängor, som man menade leder till det hälsosamma samhället.”
”Gatan är icke längre ett sällskapsrum. Där härskar enväldigt rörelsen. Där är ett vimmel av människor, av bilar, bussar, spårvagnar, där ropar skyltfönster, fyrar och skyltar sitt ’se upp’.” (ur acceptera)

”Den som icke vill acceptera han avstår från medarbete i kulturens utveckling. Han skall sjunka undan i betydelselös pose av bitter heroism eller världsvis skepticism.” (ur acceptera)

”Vi vill någon gång följande andra röster än logikens, behålla ett stycke gammal miljö, en gammal onyttig byggnad, ett par trän, som inte står för mycket i vägen.” (ur acceptera) (sid 45 f.)
 “Funktionalismen nöjde sig inte med en enkel arkitektonisk estetik. Man gick ett steg längre, gjorde sig av med skönhetsbegreppet, och ville rensa bort det som tidigare ansetts vackert. Motton i acceptera var ned med skönheten och att vår tid inte blott saknar stil utan att dess enda möjlighet till utveckling ligger i stillösheten (sid 88).”
“Byggnadsplanen från 1874 och arkitekt P O Hallmans den så kallade riksbyggmästarens, regler för stadsplanering var i slutet på 1920-talet på väg att lagfästas genom statens offentliga utredning (SOU) 1928:5. I den förordade man den traditionella kvartersstadens sammanhållna bebyggelse och hushöjd begränsad till fem våningar. Skönhet, variation och funktion framhölls som viktiga egenskaper i arkitekturen.

Genom skarp kritik i remissvar från Teknologföreningen och Svenska Arkitekturföreningen, där modernister som Sven Markelius, Uno Åhrén och Wolter Gahn var tongivande, lades denna utredning ned.

Tre år senare drev modernisterna igenom Byggnadsstadgan 1931, i vilken den nya synen på arkitektur kodifierades.

Det specifika stödet i SOU 1928:5 för de omtyckta landshövdingehusen i Göteborg togs bort i den nya byggnadsstadgan (sid 50).”
“Rivningen av Klara har beskrivits som nödvändig för anläggningen av tunnelbanan mellan Hötorget och Strömmen. Men den hade kunnat dras fram i ett djupare plan som inte motiverat rivningar. Ett annat skäl, som ofta framförts, var det utbredda förfallet och de dåliga sanitära förhållanden som rådde. Men det var delvis ett resultat av att Stadsbyggnadsplanen från 1931 och Byggnadslagen från 1947 som gav kommunen rätt att utfärda förbud – vilket man också gjorde – mot renovering, tillbyggen och nybyggen i avvaktan på planläggningen i City (60).”
 “Klara förvandlades från en gammal, levande, visserligen nedgången stadsmiljö, till en modern, anonym utan bostäder. Effektiv förvaltning och kommers på dagtid; på kvällar och nätter blev den snabbt ett tillhåll för missbrukare och prostituerade (sid 61).”
“…att idéerna till de stadsplaner som växte fram var inspirerade av Le Corbusiers stadsplaner nämns inte. Man redovisade inte heller att svenska städer skulle förnyas genom omfattande rivningar av dess stadskärnor. En långvarig och diger utredningsprocess undvek en bred demokratisk diskussion om dessa för de svenska städernas stadskultur helt avgörande frågorna. Miljonprogrammets utformning och den stora rivningsvågen kom som en obehaglig överraskning för den allmänheten när det hela var väl bestämt och på väg att fullföljas (sid 75).”

“Arkitekten Lennart Holm var den store stadsplaneraren under 1900-talets senare hälft, som fick uppdraget att leda Sveriges största satsning på bostadsbyggande någonsin (sid 76).”

“Han [Lennart Holm] trodde att den nya arkitekturen kunde skapa en ny och fri människa som kan skaka av sig de bojor som klassamhälle, konvenans och religion lagt på henne och det skulle hon förverkliga genom att göra sig fri från historisk ballast och acceptera teknikens möjligheter.”

“Lennart Holm: Nyckeln till hela denna process, vars onda eller goda knappast är värda att diskutera då den tycks fortgå nästan av egen kraft heter upprepning; och medlen är normalisering, typisering, standardisering, tempoarbete, serietillverkning, massproduktion och automation.”

“Det finns en utbredd föreställning om att Miljonprogrammets bristfälliga utformning huvudsakligen hade sin grund i ekonomiska överväganden. Det är riktigt att en grundtanke var att producera många bostäder billigt. Men det hade man kunnat göra på andra vis. Det fanns omtyckta stadsdelar byggde på 1920-talet, producerade till priser som arbetare hade råd men, som kunnat ligga till grund för den nya stadsplaneringen, Hade man engagerat många små byggföretag hade de kunnat skapa en variationsrik bebyggelse utan massproduktion till troligen lägre kostnader (sid 79 f.).”
“Genom att avskaffa skönhet som något i sig eftersträvansvärt, med att enbart låta rummets, våningarnas och husens volymer skapa den estetiska energin, lämnade man fältet fritt för en enfaldig rutin i byggandet. Och enfaldiga byggrutiner passar de stora byggbolagen väl, de som sätter hög avkastning på investerat kapital som främsta mål. Det har vi sett många exempel på.

Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar ju tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom.
På arkitekturlinjen anpassar man sig, som oftast, till rådande stilideal. Och om inte, kan man få svårt att klara av utbildning och få jobb när man väl är färdig. Att avvika från den rådande trendens formspråk kan stjälpa en yrkeskarriär (sid 92).”

“När skönheten kom till byn då var klokheten där, då fanns där bara törne och galla, diktade Nils Ferlin, de gamla Klarakvarterens poet, på 1930-talet. Visst ger dikten anklang i en senare tid av bitter förvandling från varierad småskalighet till hårdare, ofta mer monoton storskalighet (sid 141).”
KÖP BOKEN VIA ADLIBRIS
Klicka här för att beställa boken via Adlibris.

Köp boken “Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen”

Eneste forskjellen på denne arkitekturen og Hurdals Urbane Landsby er at de tenker å bygge i tre.

Det holder ikke!

No comments:

Post a Comment

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...