Varför modernismen är omodern

Av Peter Olsson. Original artikkel her.

Genom den här texten försöker jag förklara varför modernismen är omodern – och varför smakmonopolet är ett demokratiskt problem.

Mies van der Rohe (bild) och Le Corbusier förespråkade ett mekaniskt synsätt – ett synsätt som fortfarande dominerar i svensk arkitektur, 50 år efter deras bortgång.

Mannen vars idéer formade bland annat
Rosengård, Bergsjön och Husby.

Den så kallade modernismen började ta form för snart 100 år sedan, då arkitekten Le Corbusier först yttrade sina idéer om att städerna inte ska formas efter människorna – människorna ska formas efter städerna. Han såg hus som maskiner att bo i, känslor som störningsmoment och utsmyckning som sentimentalt krimskrams.

Det är det här tänket som stod för de stora rivningarna på 60-talet och som byggt våra förorter. Hus ska vara lådor att bo i, ett skydd mot väder och vind. Inget annat.

Modernismen fanns förstås inte bara inom arkitekturen utan dessa idéer var inspirerade av den tid Le Corbusier levde i. Västvärlden hade gått från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle, vi började se världen på ett mer rationellt, mekaniskt och närmast maskinellt sätt.

Idag är dock det vi kallar för moderniteten på många sätt förbi. Det blir mer och mer tydligt att vi lever i en postmodernistisk tid. En tid där vi ifrågasätter det som modernismen tog för givet. Normer ses inte längre som lagar utan ifrågasätts, vi talar om känslor istället för precision. De vägar som vi tidigare såg som självklara delar av vår utveckling väcker tvivel.

Postmodernismen utmanar
modernismens
mekaniska tankesätt.

Enligt Stephen Brown, brittisk professor i marknadsforskning, sker den här övergången överallt. Inom musiken märks detta genom utvecklingen från den rock/pop som dominerade 60-talet till ett betydligt större urval av musikstilar men också fusioner så som nu-metal och neo-disco. Inom litteraturen har man gått från experimentella och svårtillgängliga böcker av Joyce och Proust till parodiska, mer läsvänliga och vulgära verk av till exempel Martin Amis och Will Self.

Redan 1996 menade Stephen Brown, brittisk professor i marknadsforskning, att postmodernismen verkar ha infekterat nästan varje arena för intellektuell ansträngning. Det har påverkat politik, psykologi, teologi, ekonomi, media med mera. Överallt ifrågasätter man det modernismen tog för givet. Oavsett om det är könsroller, kapitalism eller något annat.

Vi kan idag se vad som fungerade – och inte fungerade – med modernismens synsätt. Det är knappast till förorterna turisterna dras när de besöker våra städer. Tvärtom är det just de områden som klarade sig bäst från rivningarna som är populära, så som till exempel Gamla stan i Stockholm eller Haga i Göteborg. Här finns de byggnader som vi uppfattar som vackra och harmoniska. Det som kommit att ersätta den organiskt framväxta staden är inte i närheten av samma estetik och känsla. De fyrkantiga, fantasilösa lådorna som istället byggdes ger få positiva associationer. Det finns dessutom gott om forskning som visar hur vår hälsa påverkas negativt av dessa monotona och likriktade miljöer.

I många andra länder, så som Tyskland och England har man dragit lärdom av detta. Man har sett vad som inte fungerade med modernismen och använder sig av det i dagens nybyggnationer.

Man kan säga att de har gått vidare till tiden efter modernismen, den så kallade postmodernismen. Man utmanar de renhetssträvande och funktionella idéer som skapar de fantasilösa och standardiserade byggnader som dominerat så länge. Postmodernismen handlar enligt Stephen Brown om att undvika de osmyckade ’glaslådor’ som ofta utgör den internationellt likriktade stil av Le Corbusier och Mies van der Rohe och istället återvända till det inbjudande, utsmyckade, blandade men matchande, det folkliga som förekommer i verk av Venturi, Portman, Jencks och Gehry. Man vill fånga det som människan uppfattar som vackert och därmed göra arkitekturen mer demokratisk.

Postmodernistisk arkitektur – ett försök att ta vara på det goda från alla tidsepoker?

Så varför har Sverige halkat efter just när det gäller arkitektur? Ptja, hade vi vetat det hade Arkitekturupproret kanske inte behövts. Samtidigt är det ingen slump att arkitekturen är trögrörlig. Till skillnad från musik, måleri eller författarskap är arkitektur är en mycket dyr konstform. Det är väldigt få som har möjlighet att utöva den, inte minst i städerna där hela stadsdelar ofta byggs i samarbete med enstaka byggbolag. Detta trots att det är den konstform som kanske påverkar vår vardag mest. Den är konsten som formar huset vi bor i, gatan vi går på, butiken vi handlar i och skolan eller jobbet vi går till. Det faktum att så få kan påverka denna vardag gör arkitektur till odemokratisk konstform, vilket gör vikten av att arkitekter lyssnar utåt oerhört viktig.

Svenska arkitekter har, bevisligen, misslyckats med detta. Man har inte lyckats lyssna in och förstå sin tid utan fortsatt i sina gamla modernistiska hjulspår som om världen stått oförändrad. Denna brist på förståelse påverkar oss alla. Det är just därför som det så kallade smakmonopolet är ett demokratiskt problem.

Det här synsättet är dessutom ett sätt att förstå debatten inom arkitekturen idag – vilket många arkitekter tyvärr inte verkar göra. Istället för att försvara sina monotona skapelser med att de” representerar vår tid” och, som så ofta, påpeka att man ska överlämna arkitekturen till ”de som kan den bäst”, bör man förstå varför modernismen är omodern och varför deras likgiltighet inför kritiken är ett demokratiskt problem.

Arkitekturupproret bör ses som en postmodernistisk rörelse som fångat upp det som de svenska arkitekterna misslyckats med. Arkitekturupproret är en del av den kritik som postmodernismen riktar mot modernismen. Arkitekturupproret står för det humanistiska som modernismen i snart ett sekel har ignorerat.

“Modern” nyproduktion i "The Sustainable Valley of Hurdal", Akershus, Norge.